Dum, men ung!

Jag har nu under de månader jag tillbringat i här i Berkeley känt mig som något av en dum kossa ganska precis sex timmar i veckan. Inte helt förvånande är att detta antal timmar precis utgör den mängd tid jag tillbringar sittandes på matteföreläsningar och tillhörande mattediskussioner varje vecka. Hälften av denna tid känns det dock lite mindre som att jag skulle råmafrågetecken när jag öppnar munnen och detta är i min linjär algebra-klass då majoriteten där alla fall har påbörjat sitt andra år på collage och uppnått den beaktningsvärda åldern 19 år. Vare sig mina klasskamrater är 17 eller 19 kvarstår dock faktum; jag är störst och äldst, men den vanligtvis starka korrelationen mellan dessa variabler och variabeln vishet saknas här. Jag hänger helt enkelt inte med. Och jag skäms.
Så plötsligt denna söndag hände något som gjorde att världen ljusnade en smula (och det var inte det att jag insåg att jag knallade omkring i t-shirt den 5:e november, men det var också skoj). Jag satt på en review inför det kommande linjär algebra-midtermet då två av flickorna nyfiket uttrycker en undran vad gäller mitt nationella ursprung.
-Sweden, svarade jag lite coolt och inväntande reaktionen.
-Woooooooooooooow! (ganska vanligt svar) So what year are you in?
-In Sviden it vould be my fårt.
-Woooooooooooooow, really? How old are you?
-tventytree. Här tänkte jag att de skulle nicka lite instämmande och kanske, kanske beundra mig lite. För andra saker då än trixande med inverser och determinanter.
-Really? Misstrogna blickar granskar mig. You look young, I thought you were a second year (=19).
Jag har nu börjat tvätta av mig mina karaktäristiska fläckar, rättat till rösten och spottat ut de sista klöverresterna som fastnat mellan tänderna. Imorgon ska jag gå till min mattediskussion med ögonen som de vanliga frågetecknen, men jag ska stolt sträcka på ryggen och känna mig som den 19-åring jag faktiskt framstår som.