Knäcken kom i form av lussekatt

Efter den knäck som drabbade mitt självförtroende i samband med finals todde jag att självförtroendet skulle få vara i fred och återhämta sig under en lång period framöver. Icke. Idag bestämde jag mig för att jag skulle visa en amerikansk vän hur man bakar lussekatter. Jag är en mycket stolt bakare av kakor, bullar och allt annat som som bakas istället för lagas och jag har en mycket lång erfarenhet av bakning. Denna dag började det hela mycket fint med receptproblem. Nog för att jag hittade ett recept på "Swedish saffron buns" på en hemsida, men vad är det för mått de använder? Teaspoon, det känner jag till, men vad är en cup? Och hur många paket saffran utgör de röda trådarna i spejsiga miniplastburkar i en glasflaska? Jaha, det var bara att höfta lite, försöka verka säker på sin sak och samtidigt göra ett imponerande intryck. Det var inte så svårt med tanke på att degen faktiskt jäste och att grabben aldrig bakat tidigare. Sedan kom vi till mästarens passage, där erfarenhet och fingertoppskänsla brukar vara A och O. Det var dags att förvandla den gula massan till klassiska små S. "Look here, this is how it's done." Jag tog lite deg, kastade upp den lite coolt i luften, knådade en del och började rulla. Själva rullandet kräver en hel del teknisk finess. Att forma degklumpen till en lång, smidig längd vars kanter kan rullas ihop och bli till ett tjusigt S är inget alla kan lära sig på blott en timme. Om jag får säga det själv är jag lite av en expert på detta område och jag noterade i ögonvrån att min vän hade problem. "Wow, you're soo fast!" Jag nickade stolt. Medan jag hade rullat cirka sex sycken hade han gjort två arma stackare och jag insåg att detta kunde bli ett foto med rubriken "Gissa vem som gjort vilka". Det självgoda leende som prydde mina läppar fick dock ge vika efter fem minuter. Då bebullades nämligen plåten av identiska lussebullar vart ögat än blickade. "I think I'm getting this now." Min vän tittade glatt upp på mig. Jag tror att jag log uppmuntrande mot honom, men inombords grät jag. Inte ens i icke-skolrelaterade aktiviteter kan mitt självförtroende få vara intakt. I somras var jag tvungen att inse att jag inte längre kan dyka från föremål som når mer än en meter över marken och nu var det bakningens tur att bli utmanad. Vad kommer att ge vika härnäst? Mitt rekord i MS-röj kanske?

En upplevelse av Kaliforniska mått

Efter (i och för sig) fina försök till politisk glöd och kämparanda av Berkeleyianer och några (i och för sig) hyfsat trovärdiga invånare som påpekat att i denna stat skiljer man sig verkligen från resten av Amerika, har jag nu äntligen varit med om något som fullkomligen slänger sig in på första plats på min "Typiskt Kalifornien-lista". Igår satt jag i lugn och ro hemma hos en vän och höll för första gången på att få svar på vem G.W. Bush egentligen är när jag kände mig tvungen att gripa tag i bordsskivan för att hålla mig på samma plats. Hela huset skakade hit och dit och ett par intelligenta tankar hann tänkas fast paniken var nära att koppla ett fast grepp om mig:
1. Jag ställer mig i dörrposten (Detta har jag hört flera som sagt ska vara bra och det är ju inte alltför svårt).
2. Tredje våningen eller inte, öppna fönstret så kastar jag mig ut! (Detta har jag inte hört någon säga ska vara bra, men just då verkade det vara en bättre idé än att bli pulveriserad tillsammans med ett hus).
Innan handen hade nått fönsterkroken slutade skakandet. Vi tittade ut för att försäkra oss om att ingen hade kört in med en lastbil i huset. Eller, rättare sagt, min vän tittade. Jag hade fullt upp med att fundera över om jag inte skulle tolkat ett dylikt skakande hemma i Sverige som en jordbävning hellre än att någon kört in med en lastbil i huset, men det var bara att anta att min väns tankar var befogade. När hon konstaterat att ingen lastbilsända stack ut från bottenvåningen slog vi på datorn för att kolla den seismologiska aktiviteten i området. Mycket riktigt, för ca fem minuter sedan var det en jordbävning som mätte 3.6 med epicentrum i Berkeley. Det kan man tycka var ballt och det gör jag. Fast jag känner mig tvungen att tillägga att trots att denna upplevelse ger mig en bra känsla inombords av att vara speciell, dvs något slags tursitaktig nöjdhet, är jag glad om mina upplevelser inom detta område stannar här. Jag vill alltså gärna bli besparad "the Big One" som ska, om inte klippa av Kalifornien från fastlandet och sänka staten i havet, så i alla fall ödelägga stora delar. Peppar peppar. I fortsättningen upplever jag hellre Arnold, Hollywood och några upproriska studenter.

Detta får gå under kategorin "Förvirrat tacktal"

Det är söndagen den tredje advent. Faktum har jobbat sig igenom ett benhårt skal av studiemotivation(?) och har nu, efter en lördag som kan sammanfattas med inget mer än: jätte-latte, bok och sofistikerad mängd rödvin, sjunkit in. Jag är klar. Jag är klar. Eller vänta... Jag är klar. ? Jo, jag är klar. Jag är klar + Jag är klar = Fyra veckors jullov. Tack Berkeley's två-terminssystem.

För att fortsätta i samma anda

Dagens inköp föranledde medlemsskap i klubben "Just fill it up, please".

Äntligen. Nu är jag en riktig student

Med en tenta på torsdag och två på fredag tar jag djärvt ett stort kliv in i den nya veckan, den sista veckan. Detta är en vecka då jag bosätter mig på biblioteket för att bättre kunna känna närheten till mina böcker, en vecka med måltider bestående av träflisor från stolen jag sitter på och damm från lampan som skiner över håret med en präktig utväxt. Detta är i all sanning studentens vecka. Det är så här det ska vara. Äntligen.

Julklappar, någon?

Hehe...

A little bit of svensk tradition

Jag måste säga att Daniel och jag verkligen tar vårt, av Lunds universitet tillskrivna, uppdrag som representanter för Sverige på allvar. Helt i linje med denna iakttagelse ansåg vi det brukligt att bjuda in de amerikaner vi lärt känna här att fira första advent med oss enligt svensk tradition.
Efter en tur till Ikea och lite förberedelser satt vi nio personer och avnjöt glögg och pepparkakor till tonerna av Frank Sinatras julskiva (inte så svenskt, jag vet, men definitivt mer populärt än att jag skulle skråla fram några toner av Tomtarnas julnatt eller, ve och fasa, Betlehems stjärna) . Den ihopsamlade skaran av tappra amerikaner verkade finna det hela mycket intressant och trevligt, om än lite sött (saftglögg), och när arrangemanget toppades med Daniels bidrag till den framtida svensk-amerikanska jultraditionen; frågesporten "Sweden or Switzerland?", då var stämningen i all sanning hög.
När Daniel och jag nu har dunkat varandra i ryggen och gratulerat varandra till vår genialitet är det hög tid att hitta nästa representativa uppdrag. Hm... den 24e är det ju ändå inget speciellt som sker här. Jag undrar om Ikea säljer några dvd:s med Kalle Anka så vi kan visa vad en hel befolkning har gemensamt klockan tre dagen Sverige kallar Julafton.

Tack American Heart Association

Det började i torsdags. Jag mådde lite illa. Wow! tänkte mina välutvecklade hypokondrihjärnceller, nu ska vi börja gnugga våra grå kroppar mot varandra. Illamåendet fortsatte över helgen och har sträckt sig ända till idag, onsdag. I ett desperat försök att dämpa det exponentiellt ökande energiflödet från hypokondrihjältarna satte de mer realistiska hjärncellerna igång att gnugga frenetiskt någon gång på eftermiddagen idag och det resulterade i att jag åt en portion gröt, utan det vanliga hackade äpplet som komplement. Ahh, det kändes bättre. Mina trogna, logiska små grå tycktes ha klarat det för en gångs skull. Men ack, när de passade på att vila en stund, helt utmattade efter denna pärs, klämer sig ett brev igenom springan mellan dörren och golvet. Hm, från American Heart Association, vad kan de vilja mig? Inuti kuvertet hittar jag något som ser ut som ett inbetalningskort. Sådana har jag dock för länge sedan lärt mig att ignorera och jag får istället upp ett litet kort med punkter som väcker mitt intresse.

Heart attack warning signs

Some heart attacks are sudden and intense, but most heart attacks start slowly, with mild pain or discomfort. Here are signs that can mean a heart attack is happening:

• Chest discomfort. Most heart attacks involve discomfort in the center of the chest that lasts more than a few minutes, or that goes away and come back. It can feel like uncomfortable pressure, squeezing, fullness or pain. (spritt)
• Discomfort in other areas of the upper body. Symptoms can include pain or discomfort in one or both arms, the back, neck, jaw or stomach. (gnugg gnugg)
• Shortness of breath. This feeling often comes along with chest discomfort. But it can occur before the chest discomfort. (gnuggandet tilltar - har jag inte lite..?)
• Other signs. These may include breaking out in a cold sweat, nausea or lightheadedness. (men, herregud!)

Jag vill avsluta med att sända ett stort varmt tack till American Heart Association.

Kort om Thanksgiving

• Öde. Alla tar chansen och sticker redan tisdag kväll fastän Thanksgiving är på torsdag.
• Stor högtid. Jag kan säkerligen räkna till fyra människor som var förbryllade över att jag inte skulle åka hem till Sweden.
• Inga Calmunderingar så långt ögat nådde på campus under helgen. Det enda som skådades var utbytesstudenter som förvirrat kliade sig i huvudet utanför det låsta biblioteket.
• Thanksgivingmiddag med mycket kalkon = kanon.
• Till lite gitarrspel fick jag återigen känna mig som en bortglömd medlem av Beatles = kanon.
• Kände mig sjuk och ynklig fredag och lördag = kalkon
• Kände mig sjuk och ynklig fredag och lördag med Ben&Jerry's och South Park = klar förbättring av lägesrapporten under föregående punkt.
• Den nya veckan startades med högt tempo och en svängig Jazzkonsert på International House samt två hoppingivande citat från mina matteprofessorer:

1. Ok, welcome back from the break. Now it's time for eh... eh... the last push. (Calculus)

2. It looks complicated, but at least we have a solution. (Linjär algebra)

Would you like a piece of me?

Har du någon gång bevistat en brottningsmatch där själva underlaget är Jello? Det hade inte jag heller. Inte förrän torsdag förra veckan när jag knallade igenom portarna till min goda väns kollektiv. Ett megastort antal liter Jello hade köpts in för att glada ungdomar klädda i trevliga underkläder skulle kunna ha lite kul ett par timmar. När vi andra (andra = lite mer påklädda och mindre kladdiga) glatt sällade oss till skaran för att fixa bildbevis på att amerikaner verkligen inte är lika sofistikerade som oss skandinaver, urartade det hela, ur vår synvinkel då benägenheten att kramas helt plötsligt steg kraftigt hos deltagarna. Kramjaga i all ära, men när tre röda män som luktar vingum rusar emot mig måste jag säga att jag föredrar kurragömma.

Observerat denna vecka

San Fransisco: Nu har Viktor & Rolf:s kollektion flyttat från en plats i solskenet precis i entrén till en lite mer dammsamlande plats på andra våningen.

Studiemetod

Search

From Wikipedia, the free encyclopedia
You searched for method of reduction of order

No page with that title exists

fuck

Om att tillägna sig kunskap

Inför vårt senaste linjär algebra midterm tar en klasskamrat, som i likhet med mig betecknar sig som ekonom, med mig till ett café där "all the PhD's hang out all the time" för att slutrace-studera. Efter att hon lokaliserat en kille som hon tror är PhD i ekonomi och som hon tror är svensk placerar hon oss i närheten av honom och hoppas väl att jag ska ha något utbyte av denne man. Min sociala sida var dock totalt ur funktion på grund av en något stressad inställning till det kommande testet av matriskunskap och jag orkade helt enkelt inte bry mig om att undersöka om det fanns något fog för hennes förhoppning. Efter att min vän förstått att något samtal mellan mig och en kanske svensk kille inte skulle påbörjas denna dag körde även hon ner sitt huvud i vektorvärlden för att repetera tidigare inhämtad kunskap. Trodde jag.
Jag hade vridit mig på stolen ett tag, gnidit mig i pannan med bagelsfeta fingrar samt kliat mig aplikt i huvudet för trettionde gången när jag måste inse att kråkfötterna jag stirrar på är för mig obegripliga och jag blir tvungen att be min vän om hjälp. Hon tittar en stund på det nedkluddade beviset av ett teorem jag har på ett papper och föreslår sedan enkelt att jag ska kopiera det hela till mitt cheat-sheet.

(Ett cheat-sheet är precis vad det låter som, ett papper där du får skriva precis vad du vill som kan vara av relevans för provet. Mångas cheat-sheets, däribland mitt eget, är fyllt till limes av oförståelighet med liten, liten text, utifall något av det du läst i hela boken skulle vara till användning vid besvarande av provfrågor. Professorer gillar att flina och säga att det går bra att ha med sig förstoringsglas till testet. De vet att en provtid på mindre än en timme gör att du ändå inte hinner försöka komma underfund med vad du egentligen skrivit och därför måste kunna allt ändå. Ett mycket finurligt system.)

Stolt över sitt simpla förlag fortsätter hon glatt med att säga ord som var tänka att lätta mitt huvud, men vars betydelse skulle träffat var professors hjärta som en giftpil:
-I don't really care about the understanding. I just learn everything for the midterms and then I'm fine.
Några skadeskjutna doktorander tittar upp från sina papper. Jag drar nervöst i mina näshår.
-Yeah, it's not that complicated. I just learn everything and then I write it down. I get good grades.
Doktoranderna, tidigare bara smått chockade av angreppet har nu spårat källan till attacken och verbet tittar hur nu ersatts av det mer passande ordet blänger.
Jag skrattar högt inombords åt hennes ärlighet vad gäller den högt värderade kunskapen. Men som gammal kåraktiv med potentiella doktorandkänningar måste kunskapens fana hållas högt och utåt kan jag inte mer än småle åt situationen.

Så talar en sann diplomat

I dagens SvD (15/11) står att läsa att Sverker Åström hoppar av det nystartade programmet "Böglobbyn" där han medverkat. Enligt SvD beskriver han programmet med de smått hårda orden "vulgärt och smaklöst" och han säger även att programmet, helt i oenlighet med sitt syfte, bidrar till att öka fördomarna mot homosexuella. Dessutom anser Åström att programmet framställer honom själv i en löjlig dager. På frågan om han talat med redaktionen för programmet om detta svarar han:

"- Jag har växlat några ord med någon av dem om det, inte mer. Men det här sker inte i någon ovänskap, jag kan bara konstatera att vi har olika uppfattningar i frågan."

En reflektion angående helgens aktiviteter

Jag misstänker att det kan dröja länge innan jag åter blir kysst av en lesbisk pirat från Ryssland.

Om att försöka, i någon mening, hämnas på matematiken

Som nog framgått är mitt matematikstuderande en källa till stor frustration i mitt liv och något som hänger tungt i mina tankar mest varje dag. Nu har jag äntligen gjort något för att det ska kännas lite bättre. Min amerikanska kompis Anwar kan säga följande mening på knackig svenska:

"Låt pi vara lika med två, det blir enklare då."

Detta är vad jag kallar att investera

Minsann. När jag kliver in genom HM:s portar i Friskan kan jag knappt tro mina ögon, eller stå still för den delen. Där hänger den, Viktor och Rolfs kollektion. Hela Viktor och Rolfs kollektion. Orörd som en igelkott. Efter två timmars tittande och provande i lugn och ro stod jag återigen på trottoaren. Denna gång med en HM-kasse, modell gigantisk, och två hundra dollar fattigare till trots log jag mot den molnbeklädda himlen och tackade en högre makt.

och kulturell!

Nu har gjort en stark start på den kuturella bana jag länge drömt om att åka på. Jag tycker att en kulturell touch passar min, av mitt sätt att klä mig, uppfattade kuturella personlighet. För ett par veckor sedan blev jag medbjuden att lyssna på Orpheus Chamber Orchestra och Emanuel Ax som framförde Mozart och ikväll gjorde jag mitt första besök i en av alla kyrkor som finns här då jag lyssnade till Musica Antiqua Köln och Marijana Mijanovic, "(Little less than) A Century of German Music". Helt underbart! kan jag klämma fram. Men en tårögd flicka på promenad hem säger mer än tusen ord.

Dum, men ung!

Jag har nu under de månader jag tillbringat i här i Berkeley känt mig som något av en dum kossa ganska precis sex timmar i veckan. Inte helt förvånande är att detta antal timmar precis utgör den mängd tid jag tillbringar sittandes på matteföreläsningar och tillhörande mattediskussioner varje vecka. Hälften av denna tid känns det dock lite mindre som att jag skulle råmafrågetecken när jag öppnar munnen och detta är i min linjär algebra-klass då majoriteten där alla fall har påbörjat sitt andra år på collage och uppnått den beaktningsvärda åldern 19 år. Vare sig mina klasskamrater är 17 eller 19 kvarstår dock faktum; jag är störst och äldst, men den vanligtvis starka korrelationen mellan dessa variabler och variabeln vishet saknas här. Jag hänger helt enkelt inte med. Och jag skäms.
Så plötsligt denna söndag hände något som gjorde att världen ljusnade en smula (och det var inte det att jag insåg att jag knallade omkring i t-shirt den 5:e november, men det var också skoj). Jag satt på en review inför det kommande linjär algebra-midtermet då två av flickorna nyfiket uttrycker en undran vad gäller mitt nationella ursprung.
-Sweden, svarade jag lite coolt och inväntande reaktionen.
-Woooooooooooooow! (ganska vanligt svar) So what year are you in?
-In Sviden it vould be my fårt.
-Woooooooooooooow, really? How old are you?
-tventytree. Här tänkte jag att de skulle nicka lite instämmande och kanske, kanske beundra mig lite. För andra saker då än trixande med inverser och determinanter.
-Really? Misstrogna blickar granskar mig. You look young, I thought you were a second year (=19).
Jag har nu börjat tvätta av mig mina karaktäristiska fläckar, rättat till rösten och spottat ut de sista klöverresterna som fastnat mellan tänderna. Imorgon ska jag gå till min mattediskussion med ögonen som de vanliga frågetecknen, men jag ska stolt sträcka på ryggen och känna mig som den 19-åring jag faktiskt framstår som.

Rolig kommentar i baren

Do you want to see my leg?

Godmorgon

En tidig söndagspromenad. Jag passerar en dam.
-Good morning!
Jag passerar en kvinna med två söner.
-Good morning!

Oooh, vad det är trevligt med lite morgongemenskap på gatan. Det är annat än i Lund det. Ok, jag ser min del i det hela, men damen med de tre skottarna som jag nu mött minst en gång i veckan vid samma tid och på samma plats i två och ett halvt år, har jag utbytt ett godmorgon med EN gång. Inte ens skottarna har knystat något annat än små gnäll då de återigen trasslat in sig i varandras koppel.

Rädda joppe

Hört på en extraföreläsning för dem som inte riktigt hänger med i linjär algebra:

"For those of you who can't come to the review session friday evening, I'll probably be home the whole night. Making pot-cakes."

Samma morgon hade jag skrivit det sista ordet på min mid-term i South Park-kursen. Uppgiften var, ordagrant citerad:

"..to come up with a completely and utterly fucked-up and ridiculous viewpoint, and passionately defend it with any and all logic and/or made-up facts you can come up with."

Jag drev, under namnet Michael och med stämpeln Republikan i pannan, tesen att professorerna, med deras brist på objektivitet samt deras många gånger oerhört liberala attityd till tillvaron, utgjorde ett dåligt inflytande på studenterna och att detta var något som i längden inte bara var skadligt för den enskilda studenten, utan även för samhället i stort. Innan jag avslöjar överskriften på detta mästerverk uppmuntrar jag er alla till att än en gång läsa vad det var vi egentligen hade i uppgift (se fetstilt citat ovan).
Ok, här kommer överskriften:

"Do you want to have a drug-addicted Democrat in your family?"

Närande eller tärande

Jag kliver, eller rättare sagt, springer in i sporthallen. Med andan i halsen fumlar jag efter mitt student ID så att jag snabbt ska kunna ta mig igenom spärren och komma in till salen där steppasset ska börja om ganska exakt två minuter. Plötsligt är världen gul och prasslande. En påse dinglar en millimeter från mitt ansikte och någon ropar:

- Energy! You're working out, you need food and energy!

Wow, tänker jag, gratis mat. Jag tittar ner i den gula påsen. Åh, det är nudlar också! Jag granskar påsens innehåll närmare medan jag småspringer vidare och inser att mitt första intryck var ganska fel. Två påsar ostbågar plirar nämligen skadeglatt upp mot mig.

Jag tänker inte göra någon djupare analys av denna händelse då sådana förekommer dagligen i svensk media, men jag kan berätta att den får mig att tänka på något som hände mig i Lund.
En måndag vandrar jag stillsamt hem från ett pass på lundastudenternas träningsmetropol Gärda. När jag passerar ett äldre par säger herren (för det var en herre) högt och ljudligt:

-Ja, så går de och excerserar. Sedan går de hem och dricker öl. Och äter chips.

Jag gick lite fortare.

Men nog är det väl skillnad på Lund och Berkeley?

Mitt sargade vektorrum

Den, i föregående inlägg, nämnde professorn är samma professor som i ett ögonblick av den förrädiska känslan som lätt tas för pedagogisk klarsynthet tog sig an att förklara flerdimensionella vektorrum med hjälp av bilder på kaktusar. Det hela hade med säkerhet varit lite mindre likt ett pedagogiskt fiasko om samtliga studenter sett kaktusarna som något mer än mörka fyrkanter på genomskinligt papper. Det förhöll sig nämligen så att kaktusarna, hittade på Wikipedia, var utskrivna som OH-bilder, men på grund av tidsbrist hann professorn inte slå på maskinen utan försökte målande förklara vad det var ett 70-tal studenter egentligen tittade på och förväntades kunna relatera till ett vektorrum.

Mitt vektorrum

Professor på klingande aseatisk amerikanska vid genomgång av den generella formeln för att räkna ut determinanter för matriser:

"I heard somewhere that you all learned how to do determinants for two-by-two matrices in high school, right?"

Nervösa till hjärtliga skratt hörs samt en del huvudvridningar förekommer.

"Ok, so I'm gonna assume that you've already done this in high school."

Låt oss anta att den matematiska utbildningen inte bara skiljer sig mellan Sverige och USA, utan också mellan USA och ett land i Asien.

En godtrogen

En man skuttar fram mot mig på campusområdet och säger att jag minsann ser vettig ut. Javisst, håller jag med och stannar för att höra vad en person med en sådan oerhörd iakttagelseförmåga kan ha att säga.
Visste jag möjligtvis vad Bush och Cheney gör?
Pysslar med USA:s politik, tänkte jag men anade av upprördheten i hans röst att han inte riktigt skulle stanna vid ett sådant lättsamt uttalande.
Mycket riktigt. Det som sekunderna efter bokstavligen spottades över mig var att Bush och Cheney har människor anställda på universiteten som spionerar på professorer och andra och registrerar deras åsikter. Vad tyckte jag om det?
Jaa... om detta var sant var det naturligtvis hemskt.
Det var sant.
En tidning med rubriken "Is Joseph Goebbles on your campus?" stacks i min hand och med öronen fulla av hemskheter undrade jag var han ville komma med detta samtal, vad skulle jag göra?
Jag skulle komma på deras möten och diskutera, framför allt. Och bidra med pengar. Till deras utgåvor. Sign up here, please.
Jag förklarade så vänligt jag kunde att jag inte bara brukar bidra med pengar till organisationer jag bara hört talas om och undrade om det fanns mer information om dem någonstans.
Han tittade förebrående på mig.
Men, försökte jag, tänk om republikanerna skulle stå här och samla bidrag till en kampanj för Bush under parollen att han var det bästa för mänskligheten. Då hade det väl varit bra om jag gått hem och funderat över saken först och inte bara skänkt pengar på en gång.
Han tittade förebrående på mig.
Det var förfärligt hur världen hade utvecklats med den mänskliga kontakten. Idag ville folk inte ens gå på möten och diskutera. Dessutom behövde vi, vi som då är politiskt intresserade, göra något nu.
Nej, jag ville inte köpa en av deras böcker.
Jag gick därifrån med minst ett par ögon stickandes i ryggen.
Om jag bortser från det något uppenbara monetära intresset från dessa personers sida, ser jag detta som ännu ett ledsamt exempel på hur ett kritiskt synsätt uppmuntras, men bara så länge den kritiska blicken faller på rätt företeelser.

Naturligtvis

Jag frågar min, snart 21-åriga kompis, varför han har en jättestor flashig jeep och inte en lite mindre bil.

- Otherwise I would have to use chains when I go snowboarding in Tahoe.

Naturligtvis.

Så var jag där igen, eller?

Detta Berkeleyianska höstväder med en lite gråmulen himmel, röda löv och stora amerikanska hus lockar naturligtvis ut mig på promenad. När jag vaknade upp klockan åtta denna lördagsmorgon tänkte jag att nu var det dags att utforska ännu inte betrampad mark och jag begav mig iväg i nordlig riktning längs storstreetan Shattuck Avenue. Stora gator är inte alltid lika charmiga som de små och det gäller även den här som dessutom är bebodd av allehanda lustiga figurer. Jag tog alltså av från Shattuck och gick på de fina mindre gatorna. Gick, gick, gick, gick och gick. Efter en timme insåg jag att mitt nyvunna lokalsinne antagligen beror mer på att gatorna jag går på här (i vanliga fall) bildar ett rutmönster än att något hänt i min hjärna. När jag som bäst letade efter någon att hugga tag i befann jag mig helt plötsligt framför North Berkeley Bart Station. På den satt en karta. Efter 1h40 min var jag tillbaka i mitt kryp in. Mina vänner, jag har gjort det igen! Jag kan nu även lägga till Berkeley på min digra lista över städer jag ofrivillligt gått en långpromenad.

En första tanke

är att denna tanke kommer att vara så god som den sista. Tankar är inget som baseras på visdom, det är analysen av dem som i viss mån kan förbättras med livets alla insikter.