Förundrad på ett café

I väntan på att min föreläsning ska börja har jag smyg-tagit tag i internetproblemet och sitter nu och chattar med en anställd på ett av telefonbolagen. Hon heter Enid och verkar vara en snäll kvinna som vill hjälpa en smått bortkommen svensk. Sanna någon klok persons ord, USA är ett land av service.

Förvirrad på ett café

It's a rainy day, halleluja it's raining days.

Därför dricker jag latte, anledning nummer ett (men en tillfällig sådan, den riktiga anledningen kommer senare i serien)

Jaha, så har kontraktet med vår internetleverantör upphört att gälla. Eftersom min rumskamrat, som för övrigt bott i lägenheten i två och ett halv år, inte har en aning om vilket bolag de hade förut eller var man bäst letar efter ett är det på fixarfronten intet nytt och det lär dröja minst en vecka innan en ny anslutning är upprättad. Och ja, jag har frånsagt mig allt ansvar från fixandet med hänvisning till att jag 1. är tjej, 2. är svensk och 3. jag har färgat håret brunt och kommer antagligen bli lurad. En fjärde anledning jag är mer diskret om att jag är ganska upptagen till skillnad från min rumskompis som mest läser filosofi.
I alla fall gör detta internetfria tillstånd att jag numera spenderar mycket tid och inte lika mycket pengar som tid på caféer. Här i Berkeley går det nämligen bra att slå sig ner på vilket café som helst, ta en kopp kaffe och sitta i flera timmar till alla icke-studerandes stora förtret. Om man som jag, skäms mest hela tiden, går det även bra att sitta och smutta på sin kopp i evighet. Vi kaffedrickare vet ju dock att kaffe tenderar att smaka en smula sämre iskallt, men lite bättre med mjölk i. Därav den stora latten som står bredvid datorn och försvinner med hastigheten en kubikcentimeter i timmen.

Alla mina hjärtans och jag

Den fjortonde februari är en dag som, trots massiv arbetsbörda, förtjänar sin kommentar. Vissa personer ser den kommande kvällen som ett ypperligt tillf'älle att dricka sig redlöst berusade under parollen "anti-valentine's party", men jag försöker ta det lugnt och njuta så mycket som mina lättrodnande kinder tillåter. När jag pratade med en vän stationerad Sverige över msn i morse kände jag mig dock smått besviken. Enligt egen utsago baserat på fördomar undrade hon om det inte var helt galet här i staterna denna dag med tanke på hur det är i Sverige och jag var tvungen att neka. Mycket för att jag helt lyckats missa att det var Valentins dag. Men med tanke på att jag på sista tiden missat en familjemedlems födelsedag är detta är ingen förtroendeingivande indikation på avsaknad av USA-mässig galenhet och en dylik miss kan lätt förklaras bort med ett studierelaterat tillstånd av sinnesförvirring. Jag kanske helt enkelt inte hade lagt märke till iögonfallande kommersiella hjärte-arrangemang.
Miss på grund av sinnesförvirring verkar som tur var vara fallet för när jag på väg till min föreläsning ansträngde mig för att notera min omgivning blev jag lättare och lättare om hjärtat. Jag såg ett oändligt antal ballonger i rosa och rött, jag såg rosor som syntes sväva i luften och sprida en god och lättsam doft över alla glada och kärlekskranka studenter, jag såg lyckliga par i mängder som mös under den varma solen och det var dans dans dans. Ah... inspirerad till tusen efter denna upplevelse ska jag nu krypa upp i soffan med den romantiska historien om livet efter hegemonen, skriven 1984 av herr Keohane.

The Wikid world

När jag läser mina långa, krångliga artiklar inför mina seminarier dyker det alltid upp någon gubbe eller något teorem som jag 1. aldrig kunnat, 2. glömt bort eller 3. aldrig förstått. Även om det gäller nummer ett (till det statsvetenskapliga seminariet) eller nummer tre (till seminariet i internationell ekonomi) finns min vän Wiki där och hjälper mig. På senare tid har det dock börjat gå upp för mig att jag inte är den enda som insett Wikipedias förträfflighet. Faktum är att det antagligen sitter en hel grupp av studenter på seminariet och vet på pricken samma sak som jag om dessa gubbar och teorem, vilket har en nedtonande inverkan på mina annars så frekventa inlägg. "So, did you find that on Wikipedia?" (elakt flin) "Yeah, did you?" (elakt kontrande flin).
Det är nu inte bara risken att bli påkommen och utfryst ur den självgoda seminariegemenskapen som börjat arta sig till en gnagande oro i själen. Hur ska det gå för vårt samhälle när alla kan exakt samma sak? Kommer utveckligen att vara Wiki-driven? Man kan ju tänka att vi går på universitet och högskolor och lär oss ett och annat, men det har faktiskt gått så långt att till och med lärare på universiteten använder sig av Wiki i undervisningen.
Jag ser en framtid med Wikimedia, Wiktionaries och Wiki-vänner som på 90-talet hade vetat allt, men som nu bara vet mer än du själv för att de varit uppkopplade på morgonkvisten och sett de nyaste inläggen.

På väg mot mitt republikanska jag

EVERYTHING IS POSSIBLE, JUST DON'T RAISE TAXES!

För en föklaring: se the state of the union address.