Knäcken kom i form av lussekatt

Efter den knäck som drabbade mitt självförtroende i samband med finals todde jag att självförtroendet skulle få vara i fred och återhämta sig under en lång period framöver. Icke. Idag bestämde jag mig för att jag skulle visa en amerikansk vän hur man bakar lussekatter. Jag är en mycket stolt bakare av kakor, bullar och allt annat som som bakas istället för lagas och jag har en mycket lång erfarenhet av bakning. Denna dag började det hela mycket fint med receptproblem. Nog för att jag hittade ett recept på "Swedish saffron buns" på en hemsida, men vad är det för mått de använder? Teaspoon, det känner jag till, men vad är en cup? Och hur många paket saffran utgör de röda trådarna i spejsiga miniplastburkar i en glasflaska? Jaha, det var bara att höfta lite, försöka verka säker på sin sak och samtidigt göra ett imponerande intryck. Det var inte så svårt med tanke på att degen faktiskt jäste och att grabben aldrig bakat tidigare. Sedan kom vi till mästarens passage, där erfarenhet och fingertoppskänsla brukar vara A och O. Det var dags att förvandla den gula massan till klassiska små S. "Look here, this is how it's done." Jag tog lite deg, kastade upp den lite coolt i luften, knådade en del och började rulla. Själva rullandet kräver en hel del teknisk finess. Att forma degklumpen till en lång, smidig längd vars kanter kan rullas ihop och bli till ett tjusigt S är inget alla kan lära sig på blott en timme. Om jag får säga det själv är jag lite av en expert på detta område och jag noterade i ögonvrån att min vän hade problem. "Wow, you're soo fast!" Jag nickade stolt. Medan jag hade rullat cirka sex sycken hade han gjort två arma stackare och jag insåg att detta kunde bli ett foto med rubriken "Gissa vem som gjort vilka". Det självgoda leende som prydde mina läppar fick dock ge vika efter fem minuter. Då bebullades nämligen plåten av identiska lussebullar vart ögat än blickade. "I think I'm getting this now." Min vän tittade glatt upp på mig. Jag tror att jag log uppmuntrande mot honom, men inombords grät jag. Inte ens i icke-skolrelaterade aktiviteter kan mitt självförtroende få vara intakt. I somras var jag tvungen att inse att jag inte längre kan dyka från föremål som når mer än en meter över marken och nu var det bakningens tur att bli utmanad. Vad kommer att ge vika härnäst? Mitt rekord i MS-röj kanske?

En upplevelse av Kaliforniska mått

Efter (i och för sig) fina försök till politisk glöd och kämparanda av Berkeleyianer och några (i och för sig) hyfsat trovärdiga invånare som påpekat att i denna stat skiljer man sig verkligen från resten av Amerika, har jag nu äntligen varit med om något som fullkomligen slänger sig in på första plats på min "Typiskt Kalifornien-lista". Igår satt jag i lugn och ro hemma hos en vän och höll för första gången på att få svar på vem G.W. Bush egentligen är när jag kände mig tvungen att gripa tag i bordsskivan för att hålla mig på samma plats. Hela huset skakade hit och dit och ett par intelligenta tankar hann tänkas fast paniken var nära att koppla ett fast grepp om mig:
1. Jag ställer mig i dörrposten (Detta har jag hört flera som sagt ska vara bra och det är ju inte alltför svårt).
2. Tredje våningen eller inte, öppna fönstret så kastar jag mig ut! (Detta har jag inte hört någon säga ska vara bra, men just då verkade det vara en bättre idé än att bli pulveriserad tillsammans med ett hus).
Innan handen hade nått fönsterkroken slutade skakandet. Vi tittade ut för att försäkra oss om att ingen hade kört in med en lastbil i huset. Eller, rättare sagt, min vän tittade. Jag hade fullt upp med att fundera över om jag inte skulle tolkat ett dylikt skakande hemma i Sverige som en jordbävning hellre än att någon kört in med en lastbil i huset, men det var bara att anta att min väns tankar var befogade. När hon konstaterat att ingen lastbilsända stack ut från bottenvåningen slog vi på datorn för att kolla den seismologiska aktiviteten i området. Mycket riktigt, för ca fem minuter sedan var det en jordbävning som mätte 3.6 med epicentrum i Berkeley. Det kan man tycka var ballt och det gör jag. Fast jag känner mig tvungen att tillägga att trots att denna upplevelse ger mig en bra känsla inombords av att vara speciell, dvs något slags tursitaktig nöjdhet, är jag glad om mina upplevelser inom detta område stannar här. Jag vill alltså gärna bli besparad "the Big One" som ska, om inte klippa av Kalifornien från fastlandet och sänka staten i havet, så i alla fall ödelägga stora delar. Peppar peppar. I fortsättningen upplever jag hellre Arnold, Hollywood och några upproriska studenter.

Detta får gå under kategorin "Förvirrat tacktal"

Det är söndagen den tredje advent. Faktum har jobbat sig igenom ett benhårt skal av studiemotivation(?) och har nu, efter en lördag som kan sammanfattas med inget mer än: jätte-latte, bok och sofistikerad mängd rödvin, sjunkit in. Jag är klar. Jag är klar. Eller vänta... Jag är klar. ? Jo, jag är klar. Jag är klar + Jag är klar = Fyra veckors jullov. Tack Berkeley's två-terminssystem.

För att fortsätta i samma anda

Dagens inköp föranledde medlemsskap i klubben "Just fill it up, please".

Äntligen. Nu är jag en riktig student

Med en tenta på torsdag och två på fredag tar jag djärvt ett stort kliv in i den nya veckan, den sista veckan. Detta är en vecka då jag bosätter mig på biblioteket för att bättre kunna känna närheten till mina böcker, en vecka med måltider bestående av träflisor från stolen jag sitter på och damm från lampan som skiner över håret med en präktig utväxt. Detta är i all sanning studentens vecka. Det är så här det ska vara. Äntligen.

Julklappar, någon?

Hehe...

A little bit of svensk tradition

Jag måste säga att Daniel och jag verkligen tar vårt, av Lunds universitet tillskrivna, uppdrag som representanter för Sverige på allvar. Helt i linje med denna iakttagelse ansåg vi det brukligt att bjuda in de amerikaner vi lärt känna här att fira första advent med oss enligt svensk tradition.
Efter en tur till Ikea och lite förberedelser satt vi nio personer och avnjöt glögg och pepparkakor till tonerna av Frank Sinatras julskiva (inte så svenskt, jag vet, men definitivt mer populärt än att jag skulle skråla fram några toner av Tomtarnas julnatt eller, ve och fasa, Betlehems stjärna) . Den ihopsamlade skaran av tappra amerikaner verkade finna det hela mycket intressant och trevligt, om än lite sött (saftglögg), och när arrangemanget toppades med Daniels bidrag till den framtida svensk-amerikanska jultraditionen; frågesporten "Sweden or Switzerland?", då var stämningen i all sanning hög.
När Daniel och jag nu har dunkat varandra i ryggen och gratulerat varandra till vår genialitet är det hög tid att hitta nästa representativa uppdrag. Hm... den 24e är det ju ändå inget speciellt som sker här. Jag undrar om Ikea säljer några dvd:s med Kalle Anka så vi kan visa vad en hel befolkning har gemensamt klockan tre dagen Sverige kallar Julafton.