Knäcken kom i form av lussekatt

Efter den knäck som drabbade mitt självförtroende i samband med finals todde jag att självförtroendet skulle få vara i fred och återhämta sig under en lång period framöver. Icke. Idag bestämde jag mig för att jag skulle visa en amerikansk vän hur man bakar lussekatter. Jag är en mycket stolt bakare av kakor, bullar och allt annat som som bakas istället för lagas och jag har en mycket lång erfarenhet av bakning. Denna dag började det hela mycket fint med receptproblem. Nog för att jag hittade ett recept på "Swedish saffron buns" på en hemsida, men vad är det för mått de använder? Teaspoon, det känner jag till, men vad är en cup? Och hur många paket saffran utgör de röda trådarna i spejsiga miniplastburkar i en glasflaska? Jaha, det var bara att höfta lite, försöka verka säker på sin sak och samtidigt göra ett imponerande intryck. Det var inte så svårt med tanke på att degen faktiskt jäste och att grabben aldrig bakat tidigare. Sedan kom vi till mästarens passage, där erfarenhet och fingertoppskänsla brukar vara A och O. Det var dags att förvandla den gula massan till klassiska små S. "Look here, this is how it's done." Jag tog lite deg, kastade upp den lite coolt i luften, knådade en del och började rulla. Själva rullandet kräver en hel del teknisk finess. Att forma degklumpen till en lång, smidig längd vars kanter kan rullas ihop och bli till ett tjusigt S är inget alla kan lära sig på blott en timme. Om jag får säga det själv är jag lite av en expert på detta område och jag noterade i ögonvrån att min vän hade problem. "Wow, you're soo fast!" Jag nickade stolt. Medan jag hade rullat cirka sex sycken hade han gjort två arma stackare och jag insåg att detta kunde bli ett foto med rubriken "Gissa vem som gjort vilka". Det självgoda leende som prydde mina läppar fick dock ge vika efter fem minuter. Då bebullades nämligen plåten av identiska lussebullar vart ögat än blickade. "I think I'm getting this now." Min vän tittade glatt upp på mig. Jag tror att jag log uppmuntrande mot honom, men inombords grät jag. Inte ens i icke-skolrelaterade aktiviteter kan mitt självförtroende få vara intakt. I somras var jag tvungen att inse att jag inte längre kan dyka från föremål som når mer än en meter över marken och nu var det bakningens tur att bli utmanad. Vad kommer att ge vika härnäst? Mitt rekord i MS-röj kanske?