Följande text är en ledtråd till alla er som någon gång tittat på film i mitt sällskap och undrat varför jag verkar finna att en film gör sig bäst med uppfriskande kommentarer och analyser på hög ljudnivå.
Det är söndag kväll och familjen är samlad runt en popcornskål och framför TVn där kommissarie Beck ska lösa ännu en mordgåta tillsammans med hjältarna "arg polis", "nervös polis" och "hon som en gång spelade Mimmi i Tre Kronor". Det som just hänt i filmen är att en kvinna som blivit mycket illa behandlad av en man har prickat denne mans huvud med en ginflaska, något som föranledde en förlust av medvetande och en pöl av blod på golvet. Istället för att kasta sig ut genom dörren på flykt, något familjen är rörande överrens om att var kvinna i hennes situation borde gjort, står hon kvar liksom paralyserad och verkar nervös över att eventuellt ha dödat en annan människa. Detta icke-handlande uppskattas naturligtvis inte av familjen och framkallar reaktioner. Famlijen studsar upp och ner i soffan, viftar med armarna så popcornen flyger och nästan vrålar:
"Stiiiiiiiiiiiiiiiiiiick för fan!"
"Varför springer du inte?!"
"Dra NUUUUU!"
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment