Alla mina hjärtans och jag

Den fjortonde februari är en dag som, trots massiv arbetsbörda, förtjänar sin kommentar. Vissa personer ser den kommande kvällen som ett ypperligt tillf'älle att dricka sig redlöst berusade under parollen "anti-valentine's party", men jag försöker ta det lugnt och njuta så mycket som mina lättrodnande kinder tillåter. När jag pratade med en vän stationerad Sverige över msn i morse kände jag mig dock smått besviken. Enligt egen utsago baserat på fördomar undrade hon om det inte var helt galet här i staterna denna dag med tanke på hur det är i Sverige och jag var tvungen att neka. Mycket för att jag helt lyckats missa att det var Valentins dag. Men med tanke på att jag på sista tiden missat en familjemedlems födelsedag är detta är ingen förtroendeingivande indikation på avsaknad av USA-mässig galenhet och en dylik miss kan lätt förklaras bort med ett studierelaterat tillstånd av sinnesförvirring. Jag kanske helt enkelt inte hade lagt märke till iögonfallande kommersiella hjärte-arrangemang.
Miss på grund av sinnesförvirring verkar som tur var vara fallet för när jag på väg till min föreläsning ansträngde mig för att notera min omgivning blev jag lättare och lättare om hjärtat. Jag såg ett oändligt antal ballonger i rosa och rött, jag såg rosor som syntes sväva i luften och sprida en god och lättsam doft över alla glada och kärlekskranka studenter, jag såg lyckliga par i mängder som mös under den varma solen och det var dans dans dans. Ah... inspirerad till tusen efter denna upplevelse ska jag nu krypa upp i soffan med den romantiska historien om livet efter hegemonen, skriven 1984 av herr Keohane.